I DN Kultur kan man i dag läsa rubriken: “Försök till porrförbud upptäckt i en EU-rapport”.
Sådana rubriker lockar naturligtvis genast fram två reaktioner: “Rör inte min porr!” och “All porr suger!” Jag tror att sådana magreaktioner förenklar en betydligt mycket mer komplicerad fråga, speciellt när den övergripande frågan i det här fallet egentligen inte alls har med porr att göra. Så, därför ska jag göra ett litet försök att bena ut det hela lite.
Vad händer?
I veckan som kommer ska EU-parlamentet rösta om en rapport med titel: “Avskaffandet av könsstereotyper inom EU”
17. Europaparlamentet uppmanar EU och dess medlemsstater att verkligen agera utifrån sin resolution av den 16 september 1997 om diskriminering av kvinnor i reklam, som krävde ett förbud av all form av pornografi i medier och av reklam för sexturism.
I resolutionen man hänvisar till står det bland annat:
5. Efterlyser rättsliga åtgärder för att stoppa varje form av pornografi i medierna och i reklamen samt ett förbud mot reklam för pornografiska produkter och sexturism.
Här dyker två uppenbara frågor upp: Vad avses med “media” och vad avses med “pornografi”? Båda begreppen är tämligen vida och lämnar stort utrymme för personliga tolkningar.
Vad avses med “media” och vad får det för konsekvenser?
Vad det gäller media, så kan man konstatera att internet anses vara en del av det svepande begreppet “media”. I resolutionen man ska rösta om i veckan som kommer står det nämligen:
14. Europaparlamentet understryker att det krävs åtgärder på det digitala området om de stereotypa budskapen i medierna ska avskaffas. Parlamentet anser därför att det behövs samordnade insatser på europeisk nivå med målet att skapa en verklig jämställdhetskultur på internet. Kommissionen uppmanas att i samarbete med berörda parter utarbeta en stadga som alla internetoperatörer uppmanas att ansluta sig till.
Ni som var med under ACTA-debaklet känner igen formuleringar av typen “en stadga som alla internetoperatörer uppmanas ansluta sig till”. Att uppmana någon att ansluta sig till något betyder på EU-språk ungefär: “Det ser frivilligt ut, men ni har inget val.” Den digitala rättighetsorganisationen EDRI har satt ihop en liten skrift om “The slide from ‘self-regulation’ to corporate censorship” om hur man använder påtvingade självreglering som ett sätt att tvinga fram åtgärder.
Det som står i punkt 14 är ännu ett försök att försöka göra internetleverantörer ansvariga för den information som färdas genom deras infrastruktur, kort sagt ännu en attack mot budbärarimmuniteten.
Ponera att någon skulle föreslå att EU skulle tvinga alla postverk, DHL, UPS och andra att öppna och kontrollera alla brev och paket så att de inte innehöll porr. Det skulle bli ett ramaskri, inte främst på grund av att man vill kunna beställa hem porr, utan för att man vill kunna få hem oöppnade försändelser av alla möjliga olika slag. Det är helt enkelt integritetskränkande att någon annan går igenom ens privata kommunikation. Detta faktum blir inte mindre integritetskränkande för att den privata kommunikationen förmedlas med ettor och nollor istället för på papper. Det privata är kommunikationen, inte mediet.
Vad avses med “pornografi” och vad får det för konsekvenser?
Vad det gäller vad som ska omfattas av begreppet “pornografi”, så är dock förvirringen total. Först och främst vore det bra att veta vilka medium som avses. Bilder? Filmer? Text?
Ett utslag av Picassos tentakelporr-vurm på ålderns höst.
Om man menar filmer, menar man alla sorters filmer där naket eller någon form av sex förekommer? I så fall ryker i stort sett hela den skandinaviska filmproduktionen de senaste fyrtiofem åren. Smultronstället? I think not. Fucking Åmål? Nä, nä. Idioterna? Absolut inte. Där var det ju både naket och halverigerat mitt i bild.
Om man menar text, menar man alla texter där naket eller någon form av sex förekommer? I så fall kan vi säga bye bye till det mesta från Sappho till Fifty Shades of Grey. James Joyce? Inte då. Grottbjörnens folk? Nope. Twilight-trilogin? I think not.
Nu kanske någon tycker att jag fram löjliga exempel, men var går gränsen? Den är allt annat än tydlig. Jag har varit i hovrätten och tittat på tecknade bilder av ansikten utan någon sexuell anspelning över huvudtaget. Dessa bilder behövde jag specialtillstånd för att få se. En översättare fick sitt liv förvandlat till ett helvete bland annat på grund av dem.
Picassos “Flickorna i Avignon” – eller som Expressen skulle kallat den “Tonårsprostitution i Avignon”
Det finns dessutom ännu ett problem vad det gäller den luddiga hänvisningen till “pornografi”. Vi tenderar att vara mycket mer toleranta mot det som vi känner igen. Det betyder att vanlig helylle heterosex sällan upprör i någon större skala. Det kan man se i vilken såpa som helst. Men har ni någonsin sett en homokyss i en amerikansk dagtidssåpa? Det finns homosexuella förhållanden som pågått i åratal i några av dessa såpor, men medan seriernas heterosexuella par kysser varandra och har sex till höger och vänster, så lyckas homoparen leva ihop i åratal, gifta sig och skaffa barn utan att någonsin ens kyssa varandra.
När inte ens något så ordinärt som ett homopar får kyssas på den amerikansk dag-tv som redan sköljer över Europa, hur stora möjligheter tror ni att transsexuella, intersexuella och andra skulle ha att få se sin verklighet avbildad i media om EU, med konservativa länder som Italien, Polen och andra, fick igenom ett pornografiförbud? Redan nu tvingar betalningsförmedlare som VISA och Mastercard på oss en begränsande bibelbältesmoral. Hur långt ska det behöva gå innan tillräckligt många inser att vi befinner oss på ett sluttande plan där vår verklighet sakta men säkert begränsas av självutämnda moralväktare?
Men den “riktga” porren då? Den som har full frontal nudity meddelst sexuell aktivitet filmad ur alla möjliga vinklar. Den borde väl ändå förbjudas? Nej, jag tycker inte det.
Det finns all anledning att se över under vilka förhållanden som viss porr produceras. Jag hyser verkligen inga naiva förhoppningar om att det alltid går schyst och reko till, att alla är nöjda och glada och att ingen far illa. Tvärtom. Jag tror att porrindustrin lämnar många trasiga människor efter sig. Men, det är ett problem som inte löses genom att montera ner budbärarimmuniteten. Porr producerades under taskiga förhållanden även före internet. Det är ett problem man löser bäst genom att granska porrbranschen och sätta upp riktlinjer för den.
Det finns all anledning att fundera på hur porr påverkar människor. Om människor går ut i livet och tror att porr är sex, så kommer de med största sannolikhet att få världens tråkigaste sexliv. Men, inte heller detta problem löses med att man monterar ner budbärarimmuniteten. Det löses genom schyst sexupplysning i skolan, på teve, på nätet, av föräldrar, etc. Om det som den aktuella EU-rapporten föreslår, skulle SVT:s sexualupplysningsfilm “Sex på kartan” inte längre kunna finnas till hands på nätet för nyfikna ungdomar.
Det finns all anledning att fundera över stereotyperna inom porren. Varken män eller kvinnor framställs i speciellt positiv dagar i de flesta rent pornografiska skildringar. Män är inte maskiner och kvinnor är inte bara stönande hål. Flator väntar inte på en kuk. Hantverkare är inte sexleksaker free for the taking. Exemplen är många. Inte heller här bidrar en nedmontering av budbärarimmuniteten med en lösning. Det löses genom att uppmuntra produktion av sexuella skildringar som inte följer dessa trista stereotyper. Det finns professionella producenter som framställer det, men kanske är floden av hemmafilmer ett ännu bättre alternativ. Riktiga människor som har sex på riktigt för att de tycker om det, inte för att de måste betala hyran. Eller som en del brukar säga i upphovsrättsdebatten när porrindustrin klagar på sjunkande intäkter: “Homefucking killed porn.”
Jag tycker att det är mycket bra om man tar i med hårdhandskarna mot porrproducenter som arbetar på ett sätt som gör att människor far illa. Jag tycker att det är bra att man arbetar mot könsstereotyper och andra stereotyper. Jag tycker att det är bra att man arbetar för att ungdomar på väg in i vuxenlivet får så realistiska förväntningar på sexlivet som möjligt. Problemet är att det föreslagna pornografiförbudet i media inte uppnår något av dessa mål. Istället underminerar man den så viktiga budbärarimmuniteten.
Budbärarimmuniteten är ständigt under attack. Den brukar vara på tapeten i upphovsrättsfrågor, som tex i samband med ACTA. Nu är den på tapeten i samband med att EU vill ta krafttag mot könsstereotyper och pornografi. När kommer den att vara på tapeten nästa gång? Är det månne kritik mot EU, som kommer att vara nästa censur som internetleveratörerna ska “uppmanas att ansluta sig till”? Låter det osannolikt?
Det är trots allt bara någon månad sedan det kom en EU-rapport om journalistisk frihet och pluralism inom EU, som på fullt allvar föreslog att varje EU-land ska ha speciella mediaråd som ska ha möjlighet att döma ut böter och tvinga fram offentliga ursäkter av journalister. Syftet med det hela är att se till att journalistiken för fram “europeiska värderingar”.
Så, tänk både en och två gånger, innan ni reagerar med maggropen och ropar “Rör inte min porr!” eller “All porr suger!” Det föreslagna pornografiförbudet handlar inte om rätten att få se eller att slippa få se naket. Förslaget handlar om din och min rätt att få kommunicera fritt med varandra på nätet, precis som vi får när vi skickar pappersbrev till varandra. Det handlar om hurvida vi ska acceptera att få vår post öppnad och kontrollerad på vägen till oss eller ej.