Det finns ett liv utanför politiken, ett liv som ibland lyckas bryta igenom även under brinnande valrörelse. I dag bröt det sig igenom med den sorgliga nyheten om att Birgitta Stenberg är död.
I mitt tidigare liv som bokförlagschef fick jag en gång tillfälle att äta lunch på tu man hand med Stenberg. Syftet var att preppa henne för ett seminarium på bokmässan i Göteborg där jag tussat ihop henne med Jeanette Winterson. Ett litterärt dreamteam skulle mötas och det var mitt jobb att förbereda dem båda och se till att det avlöpte väl. När jag klev in på restaurangen var jag på ytan lugn, professionell och trevlig. Inombords hoppade jag högst oprofessionellt jämfota av lycka.
När jag var tonåring och bodde långt in i garderoben i Borlänge var biblioteket min livlina. Där fanns böcker om människor som jag. Dessa böcker var djupa andetag av frisk luft som höll mig vid liv i den där klaustrofobiska tillvaron ett liv i garderoben alltid innebär. De var brödsmulor som vänligt men bestämt visade vägen mot garderobsdörren. De friskaste andetagen, de bästa vägvisarna var inte sällan författade av Stenberg. Kärlek i Europa, Apelsinmannen, Spanska trappan. Hitta dem på ett bibliotek nära dig. De väntar på att få berika ditt liv.
Och så satt vi plötsligt där, Birgitta och jag, mitt emot varandra på Pressklubben på Vasagatan i Stockholm. Jag hade inte behövt oroa mig över vad jag skulle säga. Birgitta tog genast kommandot. Jobbet hade hon koll på. Winterson hade hon läst. Det skulle gå bra. Det egentliga syftet med lunchen klarade vi av på fem minuter. Resten av tiden var en hissnande berg- och dalbanetur genom ett av de mest nyfikna sinnen jag någonsin haft förmånen att få träffa.
Eftersom jag gillar att nörda loss på författarna som då och då hängde på Natalie Barneys litterära salong i Paris, så halkade vi snabbt in på det. Hon berättade att hon en gång träffat Radclyffe Halls mytomspunna flickvän Una Troubridge. Därifrån förde hon sedan smidigt samtalet vidare till för henne självklara lunchsamtalsämnen som klitoris- och vaginalorgasmernas fantastiska värld. Jag vet inte hur många affärsluncher ni varit på, men tro mig när jag säger att det inte är sådant man brukar prata om. Man brukar prata om tråkiga saker, inte om roliga. Man brukar prata om vädret, inte om kvinnliga orgasmer.
På en och en halv timme flirtade sig Stenberg så genom restaurangpersonalen, bordsgrannarna och mig och vi rodnade alla förtjust ikapp över uppmärksamheten som denna fantastiska dam som hade kunnat vara vår farmor eller mormor öste över oss. Hade jag träffat henne i min ungdom hade jag fallit som en fura. Eller, vad fan, ingen anledning att hymla. Jag tror att hon hade kunnat få med sig var och en av oss på den där lunchrestaurangen hem om hon bara hade frågat. Vi var trots allt bara människor och det räckte helt enkelt inte för att stå emot den virvelvind som var Birgitta Stenberg.
Nu har virvelvinden till sist mojnat med orden: “Nu är det här och ALLES IST GUT.” Men, i dag är alles är inte gut. I dag fattas Birgitta Stenberg mig och många andra vars liv hon rört vid på ett eller annat sätt.
Men, alles kommer att bli bra. Jag tänker hylla ett liv levt till fullo genom att efter bästa förmåga följa Stenbergs exempel. Jag tänker ha roligt. Jag tänker aldrig be om ursäkt för att jag är den jag är. Jag kommer aldrig att sluta vara nyfiken på världen eller på de människor vars vägar korsar min. Och när jag en dag kastar in handduken hoppas jag att jag också ska kunna sammanfatta ett liv levt till fullo med orden: “ALLES IST GUT.”
Tack för de friska andetagen och brödsmulorna som visade vägen. Tack för mitt livs affärslunch. Tack för allt, Birgitta.
Andra om Stenberg: Enligt O, Anonyma Biblioholister, Anders Mildner, Tofflan, Bokhora.